Glue

Jag tycker ord går ut i datum när den person som har sagt orden gör en tvärtempt vad den har sagt. Helt klart, och ibland så skriver man en sak en dag och nästa dag är känslan man har tvärtom. Som ilska, hat, skräck och ångest kanske fyller en hel sida en kväll men när man bara har sovit så skiner solen och alls känns lättare. Därför ska man inte tro att det jag skriver en dag gills nästa.
Ibland kan man faktiskt tycka att livet är skit, och det är det ibland men det behöver då inte betyda att nästa dag är det samma sak utan då kanske någon/något har gjort allt lite bättre igen.
Har ni inte känt så själva? Att ibland kan man överdriva för man är jävla ledsen eller arg? Så har jag gjort många gånger, och.. det känns skönt att få ur sig allt. Verkligen. Eller hur?

Jag ska åka till Riga i Maj, det vet de flesta om men det är många som inte har en aning om vem jag är heller. ^^ Med mamma och typ resten av hörselfrjämjandetsförening i stockholm :D Skitkul tror jag att det kommer bli och jag kommer få uppleva en helt annan -värld-

Ha en bra dag :)

Jag drar ner brorsans keps,
släcker lampan som var tänd
och börjar vandra den långa vägen hem.
Vinden vinar, den sprider skräck.
Jag vänder mig om i all hast
och inser att det är vått om mina kinder.
Det känns som om jag har en kniv i hjärtat
och allt jag kan göra är att vrida om den.

Mina vänner står på rad, viskar fina ord
och låter mig fortsätta gå för de vill inte
se vad jag har att göra.
De låter mig inse att det är upp till mig
att bevisa för mig att jag kan.
Att jag kan bevisa för mig att jag vann.

Jag inser att ingen kommer slå följe
så jag låter mina tårar torka,
men fortfarande känns det hopplöst
som om ingenting kommer bli rent.

Mina skor är smutsiga och mina byxor med,
jag har rullat runt i lera, bara för att få er att le.
Men detta är mitt liv, och ingen annan
ska få ha kontrollen.

Och genom att prata,
så blir något bättre
men inerst inne vet jag
att du finns där, som en människa.
För det är vad du är, och inget annat,
fast du är mänslig så är du den
som ger mig styrka att fortsätta le.

Jag vill hjälpa alla. Alla jag kan,
och att få de att må bra, det
är känslan som skriker att jag vann.
Jag kommer fixa detta, detta är bara
ett hinder av många och genom att se
det i vitögat kommer jag klara detta.

Det gör ingenting att man sätter sig ner för ett tag
och funderar, hur jag ska klara detta.
Och det ska jag göra, för vad som än händer,
så kommer detta alltid vara mitt liv och
jag avgör vad som sker.

Hur ska jag annars ha kommit hit där jag är nu,
om jag inte gjorde en del av valen jag har gjort?
Jag tog steget ifrån punkt a till b och
vet ni vad? Jag är stolt över det.
En annan sak som jag kommer överleva,
det är att stå fast vid min åsikt om att
jag inte vill ha honom i närheten av mig.
Inte när jag är här, inte när jag är här.
Vem kommer att fatta?
Ingen.

Pappa super
Mamma är ledsen
Brorsan och jag är trasiga
Mormor är beskymmrad
Jag skriker,
jag kämpar.
Mamma funderar, vad gick fel?
Mormor funderar, vad har jag gjort?
Brorsan skriker att alla kan dra åt helvete
och mitt i all skit försvinner jag.
Bort från allt, jag räddar mig själv.

Mamma blir glad när jag kommer tillbaka,
hon ler och ger mig kramar.
Jag vet inte vad jag ska tycka,
jag ler och kramas tillbaka,
bara för att det ska se bra ut.

Fosterfamiljen ser på mig med beskymmrade ögon,
snackar ute på verandan om hur de känner inför
hemkomsten ifrån en krossad familj.
Hur många vet vad jag har gått igenom,
vad jag har gjort? Vad jag vill?
Jag vill slippa all skit, men jag ska kämpa för det också.
Det är ingen tvekan om att jag aldrig kommer ge upp.

Min sten är min, och jag kastar den om jag vill.
Jag avskyr att se sneda blickar,
men jag gillar att se leenden.
Allt blir en salig sörja, en svart gegga
men jag är fortfarande jag efter alla år.

Jag gungar till texten till musiken,
och jag har fortfarande brorsans keps på mig.
Jag drar inte ner den över huvudet mer,
men jag sitter här på en förbjuden plats.
Den plats jag kallade mitt hem för 2-3 år sedan,
och vet ni vad? Jag snackar med ett par helsnälla personer.
De försöker hjälpa, en säger att man ska tänka positivt,
en försöker få mig att förstå, att han vill lyssna.
Jag vet inte vad jag ska skriva,
men detta är allt jag har inom mig.

Farsan ringde, och vet ni vad han sa?
Det han alltid har sagt, om sitt jävla liv
pratade han med mig om. Jag ljög ett
par gånger under samtalet, men det är inte det
enda, jag ljög för mig själv ett flertal gånger innan.
Problemem försvinner inte av sig själv.
Och det är fan sant, det är sant så sant.
Man måste ta itu med dem för att få
dem att försvinna, men jag kan inte göra allt själv.
För detta handlar inte bara om mig,
utan om andra och hur de gör när de är förbannade.
Jag skulle aldrig någon klara mig utan er,
det är sant för det är ni som får mig att inse saker.

Den gula blinkningen säger mig att det
är folk på andra platser som försöker få
tag på mig men jag har ingen lust
att snacka. Jag skriver ju, ser ni inte det?
Ni kanske också ser att Jessica inte alltid ler?

Brorsan är ett helvete han med,
det kanske ni visste?
Men vet ni en annan sak?
Jag älskar honom oavsett vad.
Det är ett del val jag har gjort
och det är att ta ställning,
inte bara i mitt liv.
Ni vet alla filmer som man får
en kick utav, som är fulla med styrka
om att allt kommer bli bra och att om
man bara kämpar så kommer du lyckas?
Jag tror det gäller alla personer,
och oavsett hur många gånger man
faller tillbaka, så måste man resa sig.

Min pappa ska resa sig på måndag
och jag hopps för guds skull att
han inte faller. Han måste tänka på sig själv.
Jag reser mig lite då och då,
och det beror på hur mycket från gång till gång.
En del gånger faller jag också,
men det går ju det med.

Jag håller min hand högt oavsett vad,
för från botten och upp till toppen,
finns det alltid vägar att gå,
eller så skapar man en jävla väg.

Om jag fick välja emellan att gå ut och ta
mitt liv och sitta kvar i skiten och gå på
ett kalas imorgon, så kommer det bli vilket som helst.
För jag hoppas, hoppas som fan att ni vet att jag
älskar er. Oavsett vad och alla har väl dåliga dagar?
Mín är idag och detta skit behöver ni inte läsa
men om ni kommer till slutet tycker jag
allt att ni kan tänka lite grann på något fint
för detta är defintivt inte så fint.

Jag ska skrika mig hes,
jag ska skriva mig hes,
jag ska tänka mig hes,
för jag tror jag kommer orka oavsett vad
jag gör.

Det gör för guds skull ingenting om du inte vet
vad du ska skriva,
eftersom jag älskar dig endå. Det vet du va?
Jag älskar er alla, som är min nära.

Jag ska stå för det jag tycker just nu,
och det är att jag inte vill ha honom hemma.
Han är en bror, yes i know men han är
åt helvete i alla fall.
Och ja, farsan ska in på måndag,
avgiftning och skit och nej,
det finns ingen annan jag kan snacka med.
Nu vet du vet för alla som jag kan öppna mig för
finns inte här egentligen,
de är ute och har kul alla utom mig.

Skulle jag inte tänka positivt?
Skriv en sak som är positiv här.
Ingenting, det kan jag ju säga just nu.
Svart gegga. Svart sörja.

Ord som aldrig utalas.
och ja, jag hatar dig.
Inte dig, men dig.
Och om inte du hatar mig
så är det nog konstigt,
för det finns inget annat.
Jag har aldrig hört
" jag älskar dig" ifrån dig
och om du fortsätter på detta vis
kommer jag aldrig höra det heller.

När jag hörde din röst i telefonen,
förstod jag direkt att du var påverkad.
Som du tydligen har vart i en månad nu.
Och jag kan inte hålla fast dig,
det har jag aldrig kunnat gjort.
Jag kan aldrig göra det.
Jag kan inte hålla i en hal ål,
om jag kunde skulle du
må bra och kanske le för en gångs skull
istället för att din dotter får höra kvävda
snyftningar i telefonen.
Jag sa att du måste ha samtal med
en psykolog och just nu har jag lust
att skriva ned allt men jag kan inte.
Det är så mycket som strömmar ut,
som en jävla flod och jag är helt säker
på att den är översvämmad redan nu.
Kanske är vattnet inte just tårar,
utan mer ord, tankar, känslor.

Saken är nog att jag inte kan förstå,
vad jag får allt ifrån men då påminner
jag mig själv att detta är vad jag har inom mig.
Och jag saknar er, det gör jag verkligen.
Detta är inte lögner, ni kanske har förstått
det redan för detta är det ärligaste jag
kan komma ihåg att jag har skrivit förut.

Tillfälligt så kommer alla minnen över mig också,
allt som jag har gjort.
Suttit på en toalett, slängt rakhyveln i papperskorgen.
Legat med en killkompis i min säng och snackat.
Kramat jävligt många och dessutom
hatat en del, ja. Jag har hatat dig.
Fråga inte varför, för du var ett av de
underbaraste underverken i mitt liv.
Och dig, har jag blivit äcklad av,
för jag vet att du runkar på kvällarna
när du är ledsen. Haha, inte vet jag.
Nej, jag är nog lite för koko idag
för egentligen vet jag inte ens riktigt
vad jag skriver om.
Jo, mitt liv.

Om jag kunde skulle jag nog återkomma med allt jag
känner men så går det faktiskt inte till just nu.
Klockan är snart halv tolv och jag kan sitta
här och skriva ner vad jag tänker på resten utav kvällen.
Jag kollar inte ens på tagnenterna.

Jag visste inte ens att jag kunde prata
förens två sekunder sedan då jag tänkte
börja sjunga på någon låt och då kom jag
på mig själv att man säger inte så mycket
när man skriver. Man säger inte ett skit.

<I>And working dreams is never gonna be real.
Its famous song, its like the famous love.
Holding hands in the sunlight,
kissing lips in the moonlight.
Darkness has never been so cold,
and i know, yes i know your screaming </I>

<I>Jag känner en flicka som känner mig
och hon samlar liv.
Hon ler och hon ser, när jag samlar liv.
Men hon kan egentligen inte se mig,
för hon är döööd. Och det är bara sant,
för det är vad jag vill se, och jag gör
om och om igen. Ibland så skriker jag
så att lungorna yr och det är bara jag som blir dyr.

Som en liten liten diamat, så skiner som en glans
och jag skiner vidare i en daaans.
Och det inget som kan stoppa mig
från att vara just mig och det är just
det jag vill få fram.

Som en liten liten tjej i trans,
skriver jag som en dans.
Att jag hatar denna värld,
utan vidare. Helt klart

Ni vet inte detta, men nu vet ni.
Micke och Kjell är underbarast och bäst.