Sista jordgubben vs sista tuggan
Godmorgon är nog ett bra ord, den representerar ju morgonen och morgonen är alltid någonting emellan 06.00-12.00 eller när en person vaknar och går upp. Jag tycker att morgon är när man vaknar, för då känns det som morgon. Och jag tycker inte om att vakna runt 12-14.00, det känns då som om man har missat en del av dagen och att dagen går mycket fortare då. Jag tycker om morgonen liksom, den ger mig en speciell känsla. Speciellt på sommaren, då man stiger upp, ser solen skina och går ut i gräset medan fåglarna kvittar, så vackert <3
Jag har ätit jordgubbar (och annat) till frukost idag men det är nog bara för att jag saknar sommaren så mycket. Den här värmen som.. bara lindar in kroppen och som säger att nu är allt fint välkommet, do as you like today. För då kan man simma, gå ut på promenader, leka i gräset, slicka i sig glassar, sola eller bara softa med en bok i boulongern med massa otroligt mysiga personer. Jag skulle vilja göra så mycket, som att hoppa bungy jump eller hoppa falmskärm. Mitt liv vs döden liksom. Samma sak som Den sista jordgubben vs sista tuggan, och jag säger det (med lycklig röst) att sista tuggan vann. Men jag tycker jordgubbar är riktigt vackra. Röda och fina med vattendroppar på =) Åh, jordgubbar.. vs vintern :D Mohahaha! Of course, om du ser ut nu ser du vem som vinner -.- Våren (<3) KOM HIT!
Mitt hjärta bankar hårt i bröstet, som om det vill poppa ut. Som om det vill springa iväg, för mitt hjärta är en jävligt viktig grej för mig, jag liksom lyssnar på det som jag lyssnar till en god vän. Och.. just nu, ja, man kan säga att jag inte lyssnar. Jag stänger av öronen och försöker övertyga mig själv om att det här, det jag gör nu, är rätt sak att göra. Jag hoppas det är det, för.. det måste vara det. Annars.. har jag sumpat ungefär 4 månader av lycka framför mig. Det finns bara ångest kvar då.. <'3
//Jag undrar vad jag ska göra, nu när jag vet att detta inte är rätt.
Lite sött then.
Jag kanske är en person som gör så att när det kommer motgångar så backar jag och bara håller med för det är det lättaste. För då blir det inget bråk om vem som har rätt eller vem som får äran att över att ha rätt. Då blir det inga högljudda diskussioner om att den och den hade rätt utan då blir det enkelt. Men varför göra det enkelt när det finns en svårare väg att gå? Det kan man undra, kanske för att man lär sig av den svåra vägen och med de erfarenheterna så blir man klokare. Herre gud, kanske ni tänker, vad babblar hon om? Man jag babblar om vad man väljer för väg att gå. Den lätta eller den svåra, och varför man väljer den. Nackdelar, fördelar, bestäm själv? Inte bryr jag mig om att ni förstår detta riktigt, för det är väl inte heller bloggar till för. Utan bloggar är mer till för att skriva av sig och sedan att folk läser den. För vem skriver en blogg om ingen läser den? Då är det väl klokt av en person, som verkligen kan framför sina tankar i ord, hyffsat i alla fall, att skriva en blogg för då.. kanske folk bli mer påverkade än vad de blir av ord om personen inte är lika bra på att prata. Allt är olika, alla är olika men en del är så lika att man trivs med personen så pass bra. Jag har hittat en person i alla fall, Tom. Han är defintivt inte som alla andra, men han kan vara om han vill. Han kan vara allt han vill vara, tönt, snobb, mobbare eller mobbad. Han kan vara det han vill men samtidigt vara han för då ser han vad som händer, och vad som sker om man är olika personer varje dag. Samma sak med klädstilar och.. ja, han är klok helt enkelt för.. han förändrar saker han vill förändra och han har kraft att stå kvar fast stormen blåser hårt. Visst, han är ingen gud fast jag kanske är bra på att beskriva honom som det men det är han verkligen inte. Han är bara oändligt snäll, trygg i sig själv och har ett hjärta av guld. Det märker man varenda gång man är med han, jag gör det i alla fall och det gör mig trygg med honom. Inte för att jag inte vill att det ska finnas en till som liknar tom men som inte är honom, men jag tror inte det. Jag vill inte att det ska finnas fler av samma person, bara personer som liknar varandra.. men som sagt, jag tror inte det finns en till som liknar honom. Det finns personer som är underbara, självklart, jag känner många, och jag älskar dem verkligen. Men om man känner en person bra, och.. han förändras inte. Bara blir bättre och bättre på att vara sig själv, då.. är det svårt att vara som honom. Och jag kommer erkänna att jag ville det förut, för att vara som tom skulle vara perfekt. Men inte för mig, för jag vill vara jag och det är det jag strävar efter. Jag har alltid strävat efter det tror jag. Men fortfarande efter att vara någon annan.. vem exakt vet jag inte men en samling av de allra underbaraste personligheterna skulle passa ganska perfekt. men varför då inte sträva efter att vara den man verkligen vill vara då? bra fråga, jag tror jag gör det i alla fall.
Ibland kan man bli sådär känslig för saker, som jag är känslig för kramar. Att stå jättelänge och krama om någon är en av de underbaraste sakerna jag tycker om. Att bli kramad tillbaka och bara stå där.. helt underbart. <3
Dessutom tycker jag om att vara med folk, nytt som gammalt och att följa mitt hjärta. Att kanske gå en bit, men sedan att vända sig om för man tycker det är fel att gå. Förstår ni? kanske lägga på men fortfarande ringa upp för man la på för tidigt? eller fråga något som man verkligen vill fast det kanske är något dumt eller superdupergulligt till något till man inte riktigt känner. Jag älskar personer, personer som ler och personer som är öppna för andra personer. Nu är jag på sånt där superduper bra humör då det mesta är underbart. Och solen skiner ju så varför ska man inte vara glad? (: Kanske ska träffa Kjell också, den pojken är så upptagen nu för tiden så.. så det är som att hitta en nål i höstack för att kunna vara med honom en dag så att ta tillfället som det kommer är det bästa just nu.
Anayway, ni kan ju kika ut genom fönstret för solen vill säga hej :D
//Jessica
När går ord ut i datum?
Jag tycker ord går ut i datum när den person som har sagt orden gör en tvärtempt vad den har sagt. Helt klart, och ibland så skriver man en sak en dag och nästa dag är känslan man har tvärtom. Som ilska, hat, skräck och ångest kanske fyller en hel sida en kväll men när man bara har sovit så skiner solen och alls känns lättare. Därför ska man inte tro att det jag skriver en dag gills nästa.
Ibland kan man faktiskt tycka att livet är skit, och det är det ibland men det behöver då inte betyda att nästa dag är det samma sak utan då kanske någon/något har gjort allt lite bättre igen.
Har ni inte känt så själva? Att ibland kan man överdriva för man är jävla ledsen eller arg? Så har jag gjort många gånger, och.. det känns skönt att få ur sig allt. Verkligen. Eller hur?
Jag ska åka till Riga i Maj, det vet de flesta om men det är många som inte har en aning om vem jag är heller. ^^ Med mamma och typ resten av hörselfrjämjandetsförening i stockholm :D Skitkul tror jag att det kommer bli och jag kommer få uppleva en helt annan -värld-
Ha en bra dag :)
Långt och jobbigt
Jag drar ner brorsans keps,
släcker lampan som var tänd
och börjar vandra den långa vägen hem.
Vinden vinar, den sprider skräck.
Jag vänder mig om i all hast
och inser att det är vått om mina kinder.
Det känns som om jag har en kniv i hjärtat
och allt jag kan göra är att vrida om den.
Mina vänner står på rad, viskar fina ord
och låter mig fortsätta gå för de vill inte
se vad jag har att göra.
De låter mig inse att det är upp till mig
att bevisa för mig att jag kan.
Att jag kan bevisa för mig att jag vann.
Jag inser att ingen kommer slå följe
så jag låter mina tårar torka,
men fortfarande känns det hopplöst
som om ingenting kommer bli rent.
Mina skor är smutsiga och mina byxor med,
jag har rullat runt i lera, bara för att få er att le.
Men detta är mitt liv, och ingen annan
ska få ha kontrollen.
Och genom att prata,
så blir något bättre
men inerst inne vet jag
att du finns där, som en människa.
För det är vad du är, och inget annat,
fast du är mänslig så är du den
som ger mig styrka att fortsätta le.
Jag vill hjälpa alla. Alla jag kan,
och att få de att må bra, det
är känslan som skriker att jag vann.
Jag kommer fixa detta, detta är bara
ett hinder av många och genom att se
det i vitögat kommer jag klara detta.
Det gör ingenting att man sätter sig ner för ett tag
och funderar, hur jag ska klara detta.
Och det ska jag göra, för vad som än händer,
så kommer detta alltid vara mitt liv och
jag avgör vad som sker.
Hur ska jag annars ha kommit hit där jag är nu,
om jag inte gjorde en del av valen jag har gjort?
Jag tog steget ifrån punkt a till b och
vet ni vad? Jag är stolt över det.
En annan sak som jag kommer överleva,
det är att stå fast vid min åsikt om att
jag inte vill ha honom i närheten av mig.
Inte när jag är här, inte när jag är här.
Vem kommer att fatta?
Ingen.
Pappa super
Mamma är ledsen
Brorsan och jag är trasiga
Mormor är beskymmrad
Jag skriker,
jag kämpar.
Mamma funderar, vad gick fel?
Mormor funderar, vad har jag gjort?
Brorsan skriker att alla kan dra åt helvete
och mitt i all skit försvinner jag.
Bort från allt, jag räddar mig själv.
Mamma blir glad när jag kommer tillbaka,
hon ler och ger mig kramar.
Jag vet inte vad jag ska tycka,
jag ler och kramas tillbaka,
bara för att det ska se bra ut.
Fosterfamiljen ser på mig med beskymmrade ögon,
snackar ute på verandan om hur de känner inför
hemkomsten ifrån en krossad familj.
Hur många vet vad jag har gått igenom,
vad jag har gjort? Vad jag vill?
Jag vill slippa all skit, men jag ska kämpa för det också.
Det är ingen tvekan om att jag aldrig kommer ge upp.
Min sten är min, och jag kastar den om jag vill.
Jag avskyr att se sneda blickar,
men jag gillar att se leenden.
Allt blir en salig sörja, en svart gegga
men jag är fortfarande jag efter alla år.
Jag gungar till texten till musiken,
och jag har fortfarande brorsans keps på mig.
Jag drar inte ner den över huvudet mer,
men jag sitter här på en förbjuden plats.
Den plats jag kallade mitt hem för 2-3 år sedan,
och vet ni vad? Jag snackar med ett par helsnälla personer.
De försöker hjälpa, en säger att man ska tänka positivt,
en försöker få mig att förstå, att han vill lyssna.
Jag vet inte vad jag ska skriva,
men detta är allt jag har inom mig.
Farsan ringde, och vet ni vad han sa?
Det han alltid har sagt, om sitt jävla liv
pratade han med mig om. Jag ljög ett
par gånger under samtalet, men det är inte det
enda, jag ljög för mig själv ett flertal gånger innan.
Problemem försvinner inte av sig själv.
Och det är fan sant, det är sant så sant.
Man måste ta itu med dem för att få
dem att försvinna, men jag kan inte göra allt själv.
För detta handlar inte bara om mig,
utan om andra och hur de gör när de är förbannade.
Jag skulle aldrig någon klara mig utan er,
det är sant för det är ni som får mig att inse saker.
Den gula blinkningen säger mig att det
är folk på andra platser som försöker få
tag på mig men jag har ingen lust
att snacka. Jag skriver ju, ser ni inte det?
Ni kanske också ser att Jessica inte alltid ler?
Brorsan är ett helvete han med,
det kanske ni visste?
Men vet ni en annan sak?
Jag älskar honom oavsett vad.
Det är ett del val jag har gjort
och det är att ta ställning,
inte bara i mitt liv.
Ni vet alla filmer som man får
en kick utav, som är fulla med styrka
om att allt kommer bli bra och att om
man bara kämpar så kommer du lyckas?
Jag tror det gäller alla personer,
och oavsett hur många gånger man
faller tillbaka, så måste man resa sig.
Min pappa ska resa sig på måndag
och jag hopps för guds skull att
han inte faller. Han måste tänka på sig själv.
Jag reser mig lite då och då,
och det beror på hur mycket från gång till gång.
En del gånger faller jag också,
men det går ju det med.
Jag håller min hand högt oavsett vad,
för från botten och upp till toppen,
finns det alltid vägar att gå,
eller så skapar man en jävla väg.
Om jag fick välja emellan att gå ut och ta
mitt liv och sitta kvar i skiten och gå på
ett kalas imorgon, så kommer det bli vilket som helst.
För jag hoppas, hoppas som fan att ni vet att jag
älskar er. Oavsett vad och alla har väl dåliga dagar?
Mín är idag och detta skit behöver ni inte läsa
men om ni kommer till slutet tycker jag
allt att ni kan tänka lite grann på något fint
för detta är defintivt inte så fint.
Jag ska skrika mig hes,
jag ska skriva mig hes,
jag ska tänka mig hes,
för jag tror jag kommer orka oavsett vad
jag gör.
Det gör för guds skull ingenting om du inte vet
vad du ska skriva,
eftersom jag älskar dig endå. Det vet du va?
Jag älskar er alla, som är min nära.
Jag ska stå för det jag tycker just nu,
och det är att jag inte vill ha honom hemma.
Han är en bror, yes i know men han är
åt helvete i alla fall.
Och ja, farsan ska in på måndag,
avgiftning och skit och nej,
det finns ingen annan jag kan snacka med.
Nu vet du vet för alla som jag kan öppna mig för
finns inte här egentligen,
de är ute och har kul alla utom mig.
Skulle jag inte tänka positivt?
Skriv en sak som är positiv här.
Ingenting, det kan jag ju säga just nu.
Svart gegga. Svart sörja.
Ord som aldrig utalas.
och ja, jag hatar dig.
Inte dig, men dig.
Och om inte du hatar mig
så är det nog konstigt,
för det finns inget annat.
Jag har aldrig hört
" jag älskar dig" ifrån dig
och om du fortsätter på detta vis
kommer jag aldrig höra det heller.
När jag hörde din röst i telefonen,
förstod jag direkt att du var påverkad.
Som du tydligen har vart i en månad nu.
Och jag kan inte hålla fast dig,
det har jag aldrig kunnat gjort.
Jag kan aldrig göra det.
Jag kan inte hålla i en hal ål,
om jag kunde skulle du
må bra och kanske le för en gångs skull
istället för att din dotter får höra kvävda
snyftningar i telefonen.
Jag sa att du måste ha samtal med
en psykolog och just nu har jag lust
att skriva ned allt men jag kan inte.
Det är så mycket som strömmar ut,
som en jävla flod och jag är helt säker
på att den är översvämmad redan nu.
Kanske är vattnet inte just tårar,
utan mer ord, tankar, känslor.
Saken är nog att jag inte kan förstå,
vad jag får allt ifrån men då påminner
jag mig själv att detta är vad jag har inom mig.
Och jag saknar er, det gör jag verkligen.
Detta är inte lögner, ni kanske har förstått
det redan för detta är det ärligaste jag
kan komma ihåg att jag har skrivit förut.
Tillfälligt så kommer alla minnen över mig också,
allt som jag har gjort.
Suttit på en toalett, slängt rakhyveln i papperskorgen.
Legat med en killkompis i min säng och snackat.
Kramat jävligt många och dessutom
hatat en del, ja. Jag har hatat dig.
Fråga inte varför, för du var ett av de
underbaraste underverken i mitt liv.
Och dig, har jag blivit äcklad av,
för jag vet att du runkar på kvällarna
när du är ledsen. Haha, inte vet jag.
Nej, jag är nog lite för koko idag
för egentligen vet jag inte ens riktigt
vad jag skriver om.
Jo, mitt liv.
Om jag kunde skulle jag nog återkomma med allt jag
känner men så går det faktiskt inte till just nu.
Klockan är snart halv tolv och jag kan sitta
här och skriva ner vad jag tänker på resten utav kvällen.
Jag kollar inte ens på tagnenterna.
Jag visste inte ens att jag kunde prata
förens två sekunder sedan då jag tänkte
börja sjunga på någon låt och då kom jag
på mig själv att man säger inte så mycket
när man skriver. Man säger inte ett skit.
<I>And working dreams is never gonna be real.
Its famous song, its like the famous love.
Holding hands in the sunlight,
kissing lips in the moonlight.
Darkness has never been so cold,
and i know, yes i know your screaming </I>
<I>Jag känner en flicka som känner mig
och hon samlar liv.
Hon ler och hon ser, när jag samlar liv.
Men hon kan egentligen inte se mig,
för hon är döööd. Och det är bara sant,
för det är vad jag vill se, och jag gör
om och om igen. Ibland så skriker jag
så att lungorna yr och det är bara jag som blir dyr.
Som en liten liten diamat, så skiner som en glans
och jag skiner vidare i en daaans.
Och det inget som kan stoppa mig
från att vara just mig och det är just
det jag vill få fram.
Som en liten liten tjej i trans,
skriver jag som en dans.
Att jag hatar denna värld,
utan vidare. Helt klart
Ni vet inte detta, men nu vet ni.
Micke och Kjell är underbarast och bäst.
kritik
Why would stars shine forever
when you won´t?
Because stars is a thing
Humans won´t ring
Why would dogs understand
when you won´t?
Beacuse dog is realistic
Humans don´t think
Sing with me
Sing th song about love
Sing the song about stars
About heartbreacking
About sorrow
Would you understand these things?
Would you shine?
Just stop running, kritk avskyr
I can´t keep up with you?
stop and wait
because I will catch up,
in a while
I will catch up with you
I will.
-.-
Hela dagen har vart galenskaper, men man lär sig.
Jag lär mig.
Han.. kommer upp och hämtar mig här- så underbar.
<3 / </3
Who knows?
Trasig och förstörd
Dagen går mot sitt slut och flickan skriker ut sitt tjut,
över bergen och under vattnet hörs vibrationerna
av den underbara natten. Den underbara natten
då stjärnorna lyste som mest och då varma
kroppar tryckte mot varandra som bäst.
Då ögon glittrade vackrast och ord
smickrade personer som hörde.
Men nu är allt det där trasigt och förstört,
ingenting kommer någonsin bli så glittrigt
och silkeslent att jag kommer minnas
stunder från forntiden.
Allt det där är borta, och du kommer
aldrig någonsin ta min hand igen.
Teckenspråk
Jag tycker väldigt mycket om teckenspråk, det kom jag på idag. Och det är mest för att man håller på med händerna och att jag är totalt avslappnad under teckenspråkslektionerna. Jag känner ingen press på mig, att detta måste jag kunna, utan det är mer tanken, detta vill jag kunna. Och det är det som gör skillnaden emellan teckenspråkslektionerna och lektionerna i övrigt. Jag vill kunna detta, och det är det som gör det roligt. Det andra har man en press på sig att kunna, men detta vill jag verkligen kunna. Det är därför jag kämpar med Matematik B, bara för att komma in på Högskolan och utbilda mig till teckenspråkstolk. Det är därför jag kommer kämpa skiten ur mig bara för att komma i på Högskolan, och vet ni vad? Jag tycker det är värt det. Jag tycker det är så värt det att jag kommer klara Matematik B, oavsett vad. Jag vill klara Matematik B, jag måste också klara det men jag har motivationen att jag v i l l. Jag undrar hur många det är som har ett mål nu för tiden? Jag hade inget förut, och det känns skönt att ha ett nu, som man kan kämpa för. Förut var det faktiskt ingenting, jag bara gick igenom var dag utan att v i l j a någonting. Men nu v i l l jag någonting, nu vet jag att jag kommer klara det, oavsett vad. För om jag vill någonting, kommer jag klara det om jag kämpar tillräckligt mycket. Man får helt enkelt inte ge upp, inser ni det? Om man ska komma någon vart i livet och känna att man s j ä l v har kämpat för det kan man inte bara gå igenom dagarna utan att ha ett mål. Om du inte vill tänka på framtiden, sätt upp ett litet mål- man känner sig stolt om man klarar det. Vad har du för mål?
