Glue

På bussen kom jag att tänka på en sak,
värde på djur & människor

Myggan studsade mot det genomskinliga
hårda fönstret, kunde inte ta sig ut
tänk om den har en familj, små barn att föda

Varför värdesätter vi våra liv högre
bara för att vi är större?
Varför är inte en myggas liv mer värt
än en enda smäll mot ett hårt underlag?

När jag såg myggan tänkte jag också
först, om den kommer nära mig smäller jag
till den, men sedan kom jag på att varför
skulle jag göra det? Den myggan har lika
mycket rätt att leva som jag..

En äldre dam satte sig vid det sätet
och när hon såg myggan smällde
hon reflexmässigt till den, men missade
sedan en gång till och sedan försvann den..

Varför händer sådant här?
Om alla liv är lika värda
kunde man anmäla detta och
så skulle hon få samma straff
som om jag skulle döda en människa..
Är det bara därför jag är större
som jag känner mig mer maktfull
och kan döda ett mindre liv?
Bara för livet inte har så mycket
att säga till om betyder det inte att
jag har rätt att döda det..

Om inte den äldre damen hade
smällt till myggan skulle jag ha
tagit den till mig och släppt ut den,
kanske i en annan del av världen
men fortfarande vid liv,
nu ligger den på bussgolvet
och fick inte ens ett värdig begravning..

Det fick min katt, och katter kan man avliva,
som jag gjorde det. Jag bestämde det,
min mamma bestämde det, vi bestämde det.
Katten, min prins, hade ingenting att säga
till om. Ingenting, det är sorligt
för om Pricken kunde prata skulle
vi behandla dem med mycket större respekt helt klart.
Vi skulle behandla dem med större, mycket större respekt.

Hur vet vi att inte en mygga lider
när vi klappar till den så den dör?
Den har en livsfunktion eller hur?
Så varför tänker vi oss inte för?
Det är inte våran rätt att döda.

Oh god. My god. Idag är det faktiskt juldagen 2007 och inte Julafton 2007, förstår ni hur fort det går över jul? Man längtar ett helt år och så är det över på 2 dagar? Nejdu, önskar att julen åt sirap så man kunde njuta lite granna av allt man får, av alla man träffar och allt man ger. Och sedan kommer det där, det där konstiga när man sitter på självaste julafton med ungefär 10 klappar omkring sig och ser alla slita upp omslagspappret med tomtar, stjärnor, rosetter och hjärtan som har blivit så omsorgsfullt inslagna utan kanske en enda tanke på, att den här presenten GER någon TILL mig. MIG MIG MIG. Och jag vill sätta en speciell tanke, en speciell glädje bakom att öppna just mitt paket. Något personligt relaterat, om ni förstår vad jag vill komma fram till. Jag vill att personen jag ger en julklapp till ska känna den där speciella känslan och att det inte bara är ett paket i mängden. Och om ni ser alla barn, alla små barn som bara tar, sliter upp, öppnar och sedan next, så är det överskattat. De hinner inte ens kolla på julklappen och hur ska då känslan, den där speciella känslan komma fram? Jag vet inte, men det är därför jag tänker lägga mig i alla släkters planering inför julen: Samla ihop en julklapp, en enda stor eller två stora till ett barn så kommer det finns någon speciellt med saken. Inte bara en i mängden. Men nu har ju denna jul nästan gått förbi men jag har en sak till att ge en person, och det är en killkompis. En killkompis som vi kan kalla sun, och ja, han som kallas sun, han ska jag ge ett proffsritblock eller hur man än ska kalla det. Det var faktiskt den första julkapp jag köpte. :) Funderar på om jag ska ringa honom och kanske fråga om han vill hitta på något med mig imorgon. ^-^ Ja, det ska jag göra.

Godjul.

Du har aldrig funnits här förövrigt,
varför skickar du ett mail nu?
Vad vill du ha sagt med dina ord?
De kunde ha vart värdefulla.
Jag blir så less att du ska vara borta
från mig i åratal sedan ska lögner
och lite omtänksamhet göra allt bra?
Du kan glömma det farsan,
du kan glömma allt du vill.
För en dotter är jag kanske i kött och blod,
men jag kommer aldrig bli som dig.
Inte ens i hur du en dag är försvunnen
sedan kommer ett mail insinglandes i
inkorgen, hur du "mår bra" när du
säkert funderar på hur du ska kunna överleva
dagen utan sprit i din kropp.
Abstinensen är outhärdlig va? Men
vad fan är inte då att veta att inte ens
pappa bryr sig längre? Är inte det förjävligt?
Men jag har slutat bry mig, men innerst
inne vill jag ha dig som pappa- ingen annan.
Men vad fan ska man göra när du inte finns här?
Så som många andra pappor finns där för sina
döttrar, men vart i helvetet är du då?
INGENSTANS.

Urch, ibland så tänker jag att jag hatar dig.
Men då kommer jag på att du inte
kan "rå för det du gör".

Hur många öl blir det imorgon papsen?
jag ska aldrig bli som dig.

Oavsett vad det handlar om, men när det kommer till att överreagera och ta beslut som går ut över någon som man har väldigt nära, då blir jag förbannad. Och det är en ilska som inte riktigt kan jämföras med att bli arg för att någon kallade en hora, utan det är en ilska som är äkta och den kommer innefrån. Jag har ingenting att säga till om i detta fall, och jag är fullt medveten om att jag aldrig någonsin kommer ha någonting att säga till om när det gäller detta. Men det hindrar mig inte ifrån att bli förbannad, men att bli förbannad hjälper inte mycket heller. Men vad hjälper i detta fall då? Att finnas där för personen som är utsatt eller sitta här på andra sidan av stan och skriva ner sina frustrationer? Jag kommer nog visa mitt val ganska snart.

Jag skulle i alla fall aldrig göra som de gjorde
Jag skulle aldrig någonsin vända ryggen till någon
Jag skulle aldrig ens drömma om att stänga dörren
efter att man har kastat ut någon,
det är ett dåligt sätt att ta itu med problem,
för vet ni vad? Det hjälper aldrig.
Problemet sitter fortfarande kvar.
Oavsett hur hårt man slår igen dörren
eller skriker, eller gråter eller förklarar.


Jag finns här. Just här,
som alltid.