Glue

På bussen kom jag att tänka på en sak,
värde på djur & människor

Myggan studsade mot det genomskinliga
hårda fönstret, kunde inte ta sig ut
tänk om den har en familj, små barn att föda

Varför värdesätter vi våra liv högre
bara för att vi är större?
Varför är inte en myggas liv mer värt
än en enda smäll mot ett hårt underlag?

När jag såg myggan tänkte jag också
först, om den kommer nära mig smäller jag
till den, men sedan kom jag på att varför
skulle jag göra det? Den myggan har lika
mycket rätt att leva som jag..

En äldre dam satte sig vid det sätet
och när hon såg myggan smällde
hon reflexmässigt till den, men missade
sedan en gång till och sedan försvann den..

Varför händer sådant här?
Om alla liv är lika värda
kunde man anmäla detta och
så skulle hon få samma straff
som om jag skulle döda en människa..
Är det bara därför jag är större
som jag känner mig mer maktfull
och kan döda ett mindre liv?
Bara för livet inte har så mycket
att säga till om betyder det inte att
jag har rätt att döda det..

Om inte den äldre damen hade
smällt till myggan skulle jag ha
tagit den till mig och släppt ut den,
kanske i en annan del av världen
men fortfarande vid liv,
nu ligger den på bussgolvet
och fick inte ens ett värdig begravning..

Det fick min katt, och katter kan man avliva,
som jag gjorde det. Jag bestämde det,
min mamma bestämde det, vi bestämde det.
Katten, min prins, hade ingenting att säga
till om. Ingenting, det är sorligt
för om Pricken kunde prata skulle
vi behandla dem med mycket större respekt helt klart.
Vi skulle behandla dem med större, mycket större respekt.

Hur vet vi att inte en mygga lider
när vi klappar till den så den dör?
Den har en livsfunktion eller hur?
Så varför tänker vi oss inte för?
Det är inte våran rätt att döda.

Åter igen pratar jag om hjärtesorg
men nu är det jag som valde vägen

Det var jag som valde vägen
där man andas utan lust
Det var inte du som gav mig
det becksvarta mörkret i ett svart paket
Det var jag som valde vägen
utan en stjärnhimmel att sätta
ditt otroligt vackra ansikte på.
Det var jag som valde att
släcka lampan så att jag slapp se dig,
slapp känna din värme, slapp se ditt leende

Jag ser inte dig längre,
istället för din hud mot min
känner jag nu enbart tunt tyg
som stretar, kämpar emot kylan

Det stämmer att jag älskar dig,
men på något sätt
slutade det endå såhär,
jag är full med tankar
att du slutade älska mig och
lämnade mig, ditt senaste
ljus i mitt mörker var som
en kniv som skar...
"Ha det så bra som du kan!"

Nu börjar det spåra ur igen,
ännu en gång börjar tårarna brinna
bakom mina ögon
Om du hde lagt din hand på mitt hjärta
under tiden det fortfarande brann
skulle du känna stark, brinnande kärlek

"Jag har inte upplevt riktigt lycka sen
Mintra", du skrev också att du var glad
över den tiden vi hade, att du älskade mig..

Jag vet inte VAD jag ska fatta,
kommer nog aldrig förstå varför
jag gjorde som jag gjorde

Sanningen är fortfarande som en kniv
som hjälper mig att fortsätta blöda

Smärtan är fortfarande en ständig
påminnelselapp som gör att jag vet

Kärlek är ett ständigt mål någonstans
framför mig, nästan aldrig har jag kommit dit

Lycka är min riktiga ängel.
som gör att jag fortsätter leva
För ett av de tusen ord du har skrivit till mig var
att du kämpar för att uppleva lycka i någon sekund

Livet är en sak som man alltid vill dela med någon
Jag ville dela mitt liv med dig, och om jag låter mig minnas
den tiden vi hade så gjorde jag det för ett tag med dig,
och ensam för en evighet. 

You were my nightsky
and you still are