This is me
Oavsett vad det handlar om, men när det kommer till att överreagera och ta beslut som går ut över någon som man har väldigt nära, då blir jag förbannad. Och det är en ilska som inte riktigt kan jämföras med att bli arg för att någon kallade en hora, utan det är en ilska som är äkta och den kommer innefrån. Jag har ingenting att säga till om i detta fall, och jag är fullt medveten om att jag aldrig någonsin kommer ha någonting att säga till om när det gäller detta. Men det hindrar mig inte ifrån att bli förbannad, men att bli förbannad hjälper inte mycket heller. Men vad hjälper i detta fall då? Att finnas där för personen som är utsatt eller sitta här på andra sidan av stan och skriva ner sina frustrationer? Jag kommer nog visa mitt val ganska snart.
Jag skulle i alla fall aldrig göra som de gjorde
Jag skulle aldrig någonsin vända ryggen till någon
Jag skulle aldrig ens drömma om att stänga dörren
efter att man har kastat ut någon,
det är ett dåligt sätt att ta itu med problem,
för vet ni vad? Det hjälper aldrig.
Problemet sitter fortfarande kvar.
Oavsett hur hårt man slår igen dörren
eller skriker, eller gråter eller förklarar.
Jag finns här. Just här,
som alltid.
Där världen är rund.
Flickan har gått igenom hela dagen med orden "Jag ska gymma med Jontatan", och avsett hur Lisa har lett tålmodigt och sagt "ja, jag vet det.." så har hon fortsatt säga det tills hon har insett att hon inte behövde säga det mer. Hon skulle fortfarande gymma med Jonatan oavsett hur många gånger hon sa det till Lisa. Under Matematiken som var sista lektionen, så var hon beredd på att Jonatan skulle ringa, men klockan var inte 16.00 än och det var ju faktiskt hon som skulle ringa honom efter att hon hade slutat och kolla om det inte var några förändringar om tiden. Hon gjorde klart alla Matematikuppgifter och tog sitt pick och pack ut ur klassrummet, tog upp mobilen ur fickan och tryckte på kontakten: Jonatan. Hjärtat satt i halsgropen när signalerna gick fram och efter ungefär 30 sekunder svarade han. "Hej det är .....", oj, fan, jag fick tunghäfta- vi tar det igen tänker hon högröd i ansiktet. "jag fick tunghäfta! Hej det är Anna" Jonatan skrattade lite lågt i telefonen och sa Hej igen.. "Det ser lite mörkt ut" men de båda kom fram till att han skulle ringa om det blev förseningar. Hon gick till den Stora byggnaden, lånade en bok "De galnas hus' och satte sig framför en dator för att vänta. Vid 16.10 loggade hon ut och gick och satte sig vid ingången till parkeringen- hon ville inte gå ut, det var ju svinkallt. Hon skulle förfrysa både fingrar och tår. När klockan blev 16.20 så reste hon på sig och tog sitt pick och pack och tänkte gå ner till biblioteket på stan, men just då. Som om Jonatan hade tänkt hennes tankar så ringer han. "Hej det är Jonatan! Jag ar slutat nu så jag ska bara byta om och sedan kommer jag och hämtar dig!" När hon lade på stod hon redan på parkeringen och frös, men hjärtat hade åkt ner till magen och lyckan var fullkomlig. Fast hon frös jättemycket var leendet uppe vid öronen och när Jonatan kom med bilden log hon på äkta. Hon steg in i bilen som var varm och en avslappnad stämning var högt i tak. Hon log emot honom och de började prata om hur kallt det var ute, hur skolan var och sedan kunde inte munnen stängas mer än 1 min per gång. Han körde till gymmet, och de satt och väntade tills klockan blev 17.00- det var då gymmet skulle öppnas. De glömde nästan bort tiden, men när klockan var ungefär 17.00 så steg de in i korridoren till gymmet. Det luktade en speciell lukt där inne och de gick sida vid sida till varsit omklädningsrum. Hon bytte om, han bytte om och de möttes utanför. Han bjöd henne på drop-in:net och de satte igång att träna. Anna kunde inte slita ögonen ifrån honom, hur bra han såg ut och hur underbart genomsnäll han var. När de var klar med gympasset stretchade de tillsammans och sedan bestämde de att Anna inte skulle duscha som hon hade tänkt- eftersom hon trodde det skulle bli mer ansträngade än vad det var. Hon tog sitt pick och pack, han stod där utanför och väntade på henne. De gick sida vid sida därifrån och satte sig i hans bil. Egentligen skulle det ha blivit så att Anna skulle få skjuts till bussen men ödet ledde de en annan väg och snart satt de båda i bilen utan för hans blivande 3-rummare med balkong. "Värsta fint du kommer bo" sa Anna och log emot Jonatan. Hon kunde inte sluta le helt enkelt, det var bara så jävla fint. Det slutade med att Anna fick skjuts hem utav Jonatan ända till Hille, under mycket leenden och skratt. Innan Anna skulle bli avsläppt så frågade hon Jonatan om han ville gå på en promenad, de klädde på sig så mycket de kunde och sedan var de påväg till en plats där världen var rund. Under en natthimmel så vacker och ett sällskap så tryggt. De stod på den där bron i kanske en timme och pratade med varandra, lärde känna varandra bättre. När de var påväg till Jonatans bil så stod de ett tag där och pratade om framtiden och de kom fram till att de ville träffa varandra mer. Han slog ut med armarna, den finaste inbjudan till en kram och hon höll fast, kanske längre än vad som skulle ha vart artigt men hon ville inte släppa taget. Hon hade hittat sin plats. På vägen ifrån parkeringen så åkte Jonatan förbi och sa med världens finaste leende "Vi syns" och Anna bara log till svar och sa, ja, det gör vi. När hon gick sin väg till sitt hus så ringde hon upp Patrik- hennes bästa killkompis och berättade om där världen var rund. För platsen med Jonatan var där världen var rund. Under en stjärnhimmel vackrare än månen. Med ett sällskap vackrare och hederligare än självaste Mikeal Jacksson.
Ärligt..
Det finns nästan inga lugna personer i dagens samhälle eller i min omgivning, inga genomsnälla personer heller som inte överdriver för att passa in.Nästan inga personer som gillar att ta det lugnt, utan fest och populäritet ska det vara! Jag ska vara med de populäraste kompisarna och jag ska ha den högsta statusen- jag bryr mig faktiskt inte ett skit om det. Det är bara synd att inte några till personer är lugna och genomsnälla. Som idag, eller igår (hos min vän som hade årets bästa fest och hade världens underbaraste gäng) som en kille ställer sig och diskar rent frukostdisken hos henne fast hon säger att: Nej, det är lugnt- jag fixar det där jag! Men bara säger till svar och ler: Jag tar det, det är lugnt. Hur många killar gör så nu för tiden eller kanske lägger handen runt ens ansikte och bara ler? Det jag vill komma fram till är att det finns för några kvälls-promenader-människor eller människor som gillar att kolla på stjärnorna tillsammans med en annan människa. Sätta sig ner och kolla på människor? Det är som en killkompis säger, jag vill träffa fler lugna personer. Och faktiskt så tror jag att jag har hittat världens perfektaste gäng- som givetvis kan bli större men som just för tillfället kallas en "klan". Tom och jag är i den klanen men den kommer bli större för principen är att både Tom och jag vill lära känna fler "kolla-på-stjärnorna-människor-och-som-inte-bara-bryr-sig-om-att-festa-människor".. Människor som är lugna och gillar promenader i nattens mystiska mörker..
-To be or not to be
that is the question-
Trasig och förstörd
Dagen går mot sitt slut och flickan skriker ut sitt tjut,
över bergen och under vattnet hörs vibrationerna
av den underbara natten. Den underbara natten
då stjärnorna lyste som mest och då varma
kroppar tryckte mot varandra som bäst.
Då ögon glittrade vackrast och ord
smickrade personer som hörde.
Men nu är allt det där trasigt och förstört,
ingenting kommer någonsin bli så glittrigt
och silkeslent att jag kommer minnas
stunder från forntiden.
Allt det där är borta, och du kommer
aldrig någonsin ta min hand igen.
Teckenspråk
Jag tycker väldigt mycket om teckenspråk, det kom jag på idag. Och det är mest för att man håller på med händerna och att jag är totalt avslappnad under teckenspråkslektionerna. Jag känner ingen press på mig, att detta måste jag kunna, utan det är mer tanken, detta vill jag kunna. Och det är det som gör skillnaden emellan teckenspråkslektionerna och lektionerna i övrigt. Jag vill kunna detta, och det är det som gör det roligt. Det andra har man en press på sig att kunna, men detta vill jag verkligen kunna. Det är därför jag kämpar med Matematik B, bara för att komma in på Högskolan och utbilda mig till teckenspråkstolk. Det är därför jag kommer kämpa skiten ur mig bara för att komma i på Högskolan, och vet ni vad? Jag tycker det är värt det. Jag tycker det är så värt det att jag kommer klara Matematik B, oavsett vad. Jag vill klara Matematik B, jag måste också klara det men jag har motivationen att jag v i l l. Jag undrar hur många det är som har ett mål nu för tiden? Jag hade inget förut, och det känns skönt att ha ett nu, som man kan kämpa för. Förut var det faktiskt ingenting, jag bara gick igenom var dag utan att v i l j a någonting. Men nu v i l l jag någonting, nu vet jag att jag kommer klara det, oavsett vad. För om jag vill någonting, kommer jag klara det om jag kämpar tillräckligt mycket. Man får helt enkelt inte ge upp, inser ni det? Om man ska komma någon vart i livet och känna att man s j ä l v har kämpat för det kan man inte bara gå igenom dagarna utan att ha ett mål. Om du inte vill tänka på framtiden, sätt upp ett litet mål- man känner sig stolt om man klarar det. Vad har du för mål?
Välkommen till min nya blogg!
Ojsan.. Visste inte att man skulle skriva något här. x'D
